Örnsköldsvik
Det blev sex otroligt långsamma mil med långa sträckor grusväg och mentalt slit. Det är nog värst, när det inte finns hus och grusvägen verkar oändlig. Cykla fel gjorde jag också, första gången. Jag som ville undvika E4an var strax ute på den och fick hitta en annan väg åt ett annat håll, tillbaka. Det känns ändå rimligt efter nästan hundra mil att cykla vilse iallafall en gång. Håkan i öronen och böner till vädergudarna som såg ut att ha kommit på annat humör sen morgonens solsken. När jag äntligen mötte en man som stod och skyfflade småsten efter grusvägen frågade jag var asfalten tog vid, han svarade att det bara var några kilometer kvar och mestadels utför! Lycka. Jag frågade varför han skyfflade runt gruset och han pekade på en rektangulär, meterhög, grå box i diket. "Den där förstår du, den ger oss två som bor här ute fiberkabel! Kan du tänka dig det? Vi är två stycken här ute och de har grävt åtta kilometer för fiber! Det går på nåt sånt EU-bidrag. Så vi måste få den att stå stadigt innan de ska besiktiga den, annars får vi vänta ytterligare."
Jag hade nog lite svårt att förstå, det var jag tvungen att medge. Fiber i skogen. Men jag gav honom adressen till bloggen och önskade honom lycka till. Bara ett sånt samtal gör skillnad en tung dag.
Här var det fyra mil kvar in till Ö-vik, jag hade hittat ett rastställe med bänkar och sov en stund i solen som var tillbaka, sjöng högt för mig själv för då visste jag att det bara var asfalt hela vägen till Örnsköldsvik!
