Hemåt.
Jag har funderat på den här dagen länge. Hur den skulle se ut, hur den skulle kännas. Skulle jag ens ta mig så långt? Klart jag tvivlat. Sträckan från Sundsvall var kantad av tårar då jag ibland slogs av vilken prestation jag lyckats med hittills.
Återigen inte för att det var jobbigt, utan för att jag var lycklig och helt definitivt stolt över mig själv så långt. Med 145+mil bakom mig sparkar jag jante i magen.
Jag får idag cykla hem till armarna på min mor och far, min älskade lillasyster, storasystern+sambo, syskonbarnen, min mormor. Vänner.
Och det är lite som julafton, faktiskt. Jag har inte sett familjen på tre månader och idag har jag en kort sträcka hem. Hem.
Jag kanske aldrig blir bäst på något, men jag hoppas att jag iallafall alltid kommer kunna säga att jag är en jävel på att försöka.
Jag är klart imponerad Amanda. Dessutom vet jag att Matilda och din moder är såå stolta över dig, vilket vi på Bergbacken är och bör vara. att cykla som du gör för den saken gör mig rörd och tårögd. GOGO Amanda, vi stöttar dig.