Två etapper
Kungsbacka - Varberg, 6 mil
Ett blondt fyraårigt huvud stack in i dörröppningen till gästrummet och berättade att det var dags för frukost. Fantastiskt lyxigt att få äta vid ett bord vid det här laget och bli bjuden på frukost. Stort tack till Richard och Victoria!
Planen för dagen var Halmstad. Men med ostadigt väder och ett trött huvud tillät jag mig att stanna redan i Varberg, antagligen för att det var sista utposten där jag kände igen mig och hittar till Ica utan google maps. Det började bli tungt nu och svårare att njuta, fast jag äntligen nått västkusten så ville jag bara bli klar. Jag var arg på mig själv för att jag hade svårt att uppskatta situationen, jag som varit helt övertygad om att jag skulle känna mig fantastisk över att ha cyklat hit, nästan klar? Men så kändes det inte. Mentalt var jag redan framme och färdigcyklad, det var omåttligt långa mil framför mig och på kvällen satte jag mig och räknade ihop de mil jag hade cyklat och de få mil jag hade kvar i jämförelse för att få perspektiv. Att peppa sig själv krävde mer nu så jag tog in på ett vandrarhem då campingen var fullbelagd och fick rabatterat pris samt sänglinnen gratis - tack!
Till middag funderade jag på att äta ute, men med enbart träningskläder och otvättat hår i semestertider skulle jag inte bara sitta väldigt ensam utan också se ganska missanpassad ut. Så jag gick jag till Ica istället och köpte varmrökt lax med färskpotatis.
Morgonen därpå gav jag mig själv sovmorgon, det började bli väldigt behagligt att vara inomhus, duscha, diska och sova i säng, oavsett var. Konstant trött, även om kroppen fortfarande hängde i riktigt bra.
När jag helt enligt vandrarhemmets föreskrifter städade rummet och började plocka ihop mina saker så stötte jag på en man som städade det gemensamma köksutrymmet. Lasse.
En helt vanlig morgon på ett helt vanligt vandrarhem, jag är trött på min historia, min resa och varje gång någon frågar om cyklingen så tror jag att jag är trött på att prata om det också, trött på ett inövat manus med en inövad ordning för att svara på så många frågor som möjligt på kortast möjliga tid. Men tvärtom, det ger mig motivation, varje gång! Att höra sig själv förklara sin resa för en utomstående har hjälpt varje liten gång.
Så när frågan kom såg jag på klockan, valde att ha tid då jag kände att jag kan komma att behöva den här konversationen och bestämde mig för att faktiskt prata den här gången istället när Lasse kom fram till att jag var påväg någonstans, möjligtvis på cykel?
Jo, genom hela Sverige.
Han började förklara om kroppens behov av återhämtning, gav en del kostrekommendationer som vi diskuterade en stund då jag också är lite insatt i kostintresset, förklarade lite snabb zonterapi med knackningar för olika tillstånd i kroppen. Jag berättade om utbildningen och min oro för ett moment med grottor och han började metodiskt knacka på sig själv i olika mönster samtidigt som han pratade positivt med sig själv. Det kändes lugnande och jag bestämde mig där för att ge det en chans. Amanda för sex månader sen hade bara avskrivit det som bluff. Amanda nu tar tacksamt emot alla tips, mentala som fysiska i att ta sig igenom situationer som känns påfrestande.
Lasse var imponerad över min resa men också den första personen som istället för att rakt av beundra min cykeltur och fråga hur lm jag var i rumpan, faktiskt förstod den mentala process jag var inne i. Det otroligt tunga i att förändras och han satte ord på känslor jag själv inte accepterat ännu. Han fick mig att acceptera istället för att ifrågasätta mig själv mer och ställa krav, vilket var otroligt viktigt för mig i det stadiet. Att inte vara konstant lycklig på västkusten var ju helt otänkbart i min verklighet, jag hade cyklat 220 mil och var inte glad över min prestation? Den glädjen fick liksom inte riktigt plats bland all annan mix av känslor och process. Och det var äntligen okej.
Under hela samtalet smittade Lasses stabila person av sig och jag kände mig energifylld och lugn för dagen. Lättad. Som att det var precis detta som saknades för kvarvarande mil. Jag hade t o m helt glömt bort att berätta varför jag cyklade från första början, det kom liksom av sig under samtalet i allt annat viktigt.
- Behöver du tvätta något?
- Nejtack, jag klarar mig på det jag har nu. På fredag är jag klar.
- Får jag ta en bild?
Vi vinkade hejdå, lycka till och hoppas vi ses igen.
Varberg - Halmstad, 7 mil
Jag cyklade till turistbyrån för att köpa en karta över bästa cykelled - Kattegattleden.
- Men den går till Helsingborg, du kanske inte behöver en hela vägen..
- Jag ska till Smygehuk, det blir perfekt. Tack!
Efter Ica och under raksträckan ner till badstranden satte jag mig på garageuppfarten till några nyproducerade hus med strandnära tomt och ringde mamma. Jag behövde få berätta hur bra det kändes, vad Lasse sagt och framförallt hur han fått mig förstå vad jag höll på med mentalt, även om resan var för cancerfonden är den även för mig.
Sen cyklade jag ur den sista för mig bekanta staden.
Längs stranden, ner till kurorten och hällarna där man kan stå och låta gråblå vågor slå in över en.
Jo, genom hela Sverige.
Han började förklara om kroppens behov av återhämtning, gav en del kostrekommendationer som vi diskuterade en stund då jag också är lite insatt i kostintresset, förklarade lite snabb zonterapi med knackningar för olika tillstånd i kroppen. Jag berättade om utbildningen och min oro för ett moment med grottor och han började metodiskt knacka på sig själv i olika mönster samtidigt som han pratade positivt med sig själv. Det kändes lugnande och jag bestämde mig där för att ge det en chans. Amanda för sex månader sen hade bara avskrivit det som bluff. Amanda nu tar tacksamt emot alla tips, mentala som fysiska i att ta sig igenom situationer som känns påfrestande.
Lasse var imponerad över min resa men också den första personen som istället för att rakt av beundra min cykeltur och fråga hur lm jag var i rumpan, faktiskt förstod den mentala process jag var inne i. Det otroligt tunga i att förändras och han satte ord på känslor jag själv inte accepterat ännu. Han fick mig att acceptera istället för att ifrågasätta mig själv mer och ställa krav, vilket var otroligt viktigt för mig i det stadiet. Att inte vara konstant lycklig på västkusten var ju helt otänkbart i min verklighet, jag hade cyklat 220 mil och var inte glad över min prestation? Den glädjen fick liksom inte riktigt plats bland all annan mix av känslor och process. Och det var äntligen okej.
Under hela samtalet smittade Lasses stabila person av sig och jag kände mig energifylld och lugn för dagen. Lättad. Som att det var precis detta som saknades för kvarvarande mil. Jag hade t o m helt glömt bort att berätta varför jag cyklade från första början, det kom liksom av sig under samtalet i allt annat viktigt.
- Behöver du tvätta något?
- Nejtack, jag klarar mig på det jag har nu. På fredag är jag klar.
- Får jag ta en bild?
Vi vinkade hejdå, lycka till och hoppas vi ses igen.
Varberg - Halmstad, 7 mil
Jag cyklade till turistbyrån för att köpa en karta över bästa cykelled - Kattegattleden.
- Men den går till Helsingborg, du kanske inte behöver en hela vägen..
- Jag ska till Smygehuk, det blir perfekt. Tack!
Efter Ica och under raksträckan ner till badstranden satte jag mig på garageuppfarten till några nyproducerade hus med strandnära tomt och ringde mamma. Jag behövde få berätta hur bra det kändes, vad Lasse sagt och framförallt hur han fått mig förstå vad jag höll på med mentalt, även om resan var för cancerfonden är den även för mig.
Sen cyklade jag ur den sista för mig bekanta staden.
Längs stranden, ner till kurorten och hällarna där man kan stå och låta gråblå vågor slå in över en.
Där tog det stopp. Jag behövde ladda ur och ladda om för att orka ta mig framåt. Ibland är det bättre att känna fullt ut, att acceptera. Så jag stannade där, längs cykelleden med förbipasserande barnfamiljer, joggare och turister och lät tårarna bara rinna. Det var lättare att få göra det i en stad som känns lite hemma.
Sen gick dagen ganska långsamt, västkusten bjöd på mer ösregn och jag började kanske bejaka mina känslor lite väl vid det laget så jag parkerade mig under en bro i Falkenberg där jag åt middag och lät kläderna torka en stund. Jag var nöjd med skyddet men med tanke på blickarna jag fick från förbipasserande så var det här absolut en ny sorts low i mitt luffarliv. Jag har liksom tappat sånt vid det här laget. Allt är ändå så konstigt med livet i väskor, så att byta om på parkeringsfickor, äta mellanmål i busskurer för att undkomma regnet, stretcha i diken och skamlöst låna både toaletter och el överallt.. Det gör saker med en, sätter en annan standard.
Efter lite ångest och övertalning med mig själv hade jag laddat om under bron och som hela resan har det bara funnits ett håll och ett sätt att använda sig av i tunga stunder - framåt. Mörkret kommer snabbare och snabbare söderut. Sista milen var kolsvart och jag vågade inte längre väja för eventuella grodor på vägen om det skulle komma en vinglig bilist eftersom jag enbart förlitar mig på pannlampa och reflexväst.
Jag nådde Halmstad 23:00 när det börjat regna igen och tältade på en ingenmansland-gräsmatta i ett villaområde efter att jag gjort rent mitt liggunderlag från kvarlevor av grodor.
Efter lite ångest och övertalning med mig själv hade jag laddat om under bron och som hela resan har det bara funnits ett håll och ett sätt att använda sig av i tunga stunder - framåt. Mörkret kommer snabbare och snabbare söderut. Sista milen var kolsvart och jag vågade inte längre väja för eventuella grodor på vägen om det skulle komma en vinglig bilist eftersom jag enbart förlitar mig på pannlampa och reflexväst.
Jag nådde Halmstad 23:00 när det börjat regna igen och tältade på en ingenmansland-gräsmatta i ett villaområde efter att jag gjort rent mitt liggunderlag från kvarlevor av grodor.