Semester och Sollebrunn
Lidköping-Sollebrunn, 8 mil
Jag valde att stanna så länge som möjligt på campingen under dagen, den första dagen då allt faktiskt kändes som sommar och semester bland barnfamiljer, flipfloptofflor, grillning och ledighetslulliga ungdomar sjönk jag själv in i lunket trots att jag hade elva mil att avverka och innan dess skulle jag hitta ett nytt lås till Ariel OCH handla mat för kommande dygn. Trots att jag började dagen med en dusch på ett av campingens servicehus var jag snart helt klibbig av svett igen då värmen höll sig kvar. Jag vinglade runt Lidköping city och avundades folk i shorts med glassar i skuggan, men framförallt med vänner och ledighet.
Jag valde att stanna så länge som möjligt på campingen under dagen, den första dagen då allt faktiskt kändes som sommar och semester bland barnfamiljer, flipfloptofflor, grillning och ledighetslulliga ungdomar sjönk jag själv in i lunket trots att jag hade elva mil att avverka och innan dess skulle jag hitta ett nytt lås till Ariel OCH handla mat för kommande dygn. Trots att jag började dagen med en dusch på ett av campingens servicehus var jag snart helt klibbig av svett igen då värmen höll sig kvar. Jag vinglade runt Lidköping city och avundades folk i shorts med glassar i skuggan, men framförallt med vänner och ledighet.
Ett clas ohlson dök upp framför mig - inga godkända lås. Frågade om närmsta cykelbutik. Där fanns ETT godkänt lås. Toppen, drog kortet och cyklade till Ica. Underbara AC och frysboxar.
Cyklade tillbaka till campingen och stationerade mig på ett servicehus med AC, toppvädret lockade folk till strandhäng, men jag som varit ute mer eller mindre hela tiden i fyra veckor såg tvärtom min chans till att vara ensam under tak, se på tv, diska, ladda telefonen och samtidigt få äta utan att håret blåste i maten.
På den lilla väggfasta tvn gick en kortare film om fem kvinnor och hur deras liv påverkats av bröstcancer, från diagnos till behandling och efteråt. Jag grät, åt räksallad och försökte lägga upp rutten för dagen.
Väg 44 - Grästorp - Nossebro- Sollebrunn
Efter en raksträcka på väg 44 mötte jag två äldre engelsmän som såg ut att passa i vilket avsnitt av "Hem till gården" som helst. Först en kärlekslöst parkerad truck på sidan av vägen.
Iklädda hattar, rutiga skjortor samt hängslen till de oformliga beiga, vad jag förmodar var någon slags friluftsbyxa, hetsade de runt på den tungt trafikerade vägen, slitandes i sina kikare som de riktade uppåt.
Helt övertygad om att de var den tyngre sortens fågelfantaster saktade jag in och började också spana uppåt.
De hälsade artigt och förklarade exalterat att vi just nu stod på militär mark, en gammal och "extremely secret airstrip"
"It's perfect! It's two kilometres, it's wide enough and no trees! See! The airforce would use it as a secret runway!"
Jag såg mig om och visst var det bredare i två kilometer. De frågade lite snabbt vad jag höll på med, önskade mig lycka till och sedan skyndade de vidare söderut för fler militära sevärdheter.
I Nossebro hade jag slut på vatten och eftersom det var ett litet samhälle hade jag inget hopp om något öppet, men fel av mig. Lörgkväll i Nossebro betyder karaoke på den lokala pizzabaren och på gatorna cruisade självaste kommunchefen runt, sittandes på ryggstödet i en chevy cabriolet 57.
Cyklade tillbaka till campingen och stationerade mig på ett servicehus med AC, toppvädret lockade folk till strandhäng, men jag som varit ute mer eller mindre hela tiden i fyra veckor såg tvärtom min chans till att vara ensam under tak, se på tv, diska, ladda telefonen och samtidigt få äta utan att håret blåste i maten.
På den lilla väggfasta tvn gick en kortare film om fem kvinnor och hur deras liv påverkats av bröstcancer, från diagnos till behandling och efteråt. Jag grät, åt räksallad och försökte lägga upp rutten för dagen.
Väg 44 - Grästorp - Nossebro- Sollebrunn
Efter en raksträcka på väg 44 mötte jag två äldre engelsmän som såg ut att passa i vilket avsnitt av "Hem till gården" som helst. Först en kärlekslöst parkerad truck på sidan av vägen.
Iklädda hattar, rutiga skjortor samt hängslen till de oformliga beiga, vad jag förmodar var någon slags friluftsbyxa, hetsade de runt på den tungt trafikerade vägen, slitandes i sina kikare som de riktade uppåt.
Helt övertygad om att de var den tyngre sortens fågelfantaster saktade jag in och började också spana uppåt.
De hälsade artigt och förklarade exalterat att vi just nu stod på militär mark, en gammal och "extremely secret airstrip"
"It's perfect! It's two kilometres, it's wide enough and no trees! See! The airforce would use it as a secret runway!"
Jag såg mig om och visst var det bredare i två kilometer. De frågade lite snabbt vad jag höll på med, önskade mig lycka till och sedan skyndade de vidare söderut för fler militära sevärdheter.
I Nossebro hade jag slut på vatten och eftersom det var ett litet samhälle hade jag inget hopp om något öppet, men fel av mig. Lörgkväll i Nossebro betyder karaoke på den lokala pizzabaren och på gatorna cruisade självaste kommunchefen runt, sittandes på ryggstödet i en chevy cabriolet 57.
Jag blev vän med de två dörrvakterna till pizzakrogen Micke och Patrik som lät mig gå in för att kissa och fylla på mina vattenflaskor. Tiden glömdes bort totalt likaså var i Sverige jag befann mig. De ljusa nätterna var här nere ett minne och mörkret gled in vid tio.
En man klev ut från baren, påtagligt berusad började han ifrågasätta mig och på ett fantastiskt drygt översittarvis klappade han mig på huvudet. "Men lilla gumman, ska du inte ha hjälp?"
"Nejtack, jag har klarat mig hit och klarar mig resten av vägen. Du kan gå nu"
Vakterna förklarade sedan att jag precis förnärmat en högt uppsatt medlem i HA.
Vi fortsatte prata tills någon kom ut och berättade att HA-presidenten blivit för full och behövde bli utburen från stället. Micke och Patrik bad mig gå till andra sidan vägen för att slippa bli störd med fler frågor.
En man klev ut från baren, påtagligt berusad började han ifrågasätta mig och på ett fantastiskt drygt översittarvis klappade han mig på huvudet. "Men lilla gumman, ska du inte ha hjälp?"
"Nejtack, jag har klarat mig hit och klarar mig resten av vägen. Du kan gå nu"
Vakterna förklarade sedan att jag precis förnärmat en högt uppsatt medlem i HA.
Vi fortsatte prata tills någon kom ut och berättade att HA-presidenten blivit för full och behövde bli utburen från stället. Micke och Patrik bad mig gå till andra sidan vägen för att slippa bli störd med fler frågor.
Jag började byta om för nattcykling i en gränd på behörigt avstånd. Pannlampa, tjocktröja och reflexväst på. Innan jag skulle fortsätta ville Patrik och Micke ha en varsin bild på oss - självklart! Selfies på en bakgård och jag kunde cykla vidare i kolsvart mörker. 15 km fick räcka och efter en halvläskig tur i natten beslutade jag mig för att slå upp tältet längs en gångväg i Sollebrunn.
Att jag dagen efter skulle nå Göteborg kändes helt osannolikt.