Näst sista.
Halmstad - Helsingborg, 8 mil
Jag vaknade av skottlossning i Halmstad och innan jag kunde komma ihåg de varningsskyltar jag sett kvällen innan om militärt övningsområde så cirkulerade löpsedlarna i mitt huvud om hur många som dödats/skadats och vad det var för dåre som sprang runt i city och sköt med AK.
Godmorgon LV6.
Google maps visade vägen till närmsta Statoil där jag åt frukost och drack dagens Celsius samt omorganiserade väskorna, något som varit lite svårt att få till i regnet de senaste dagarna. När jag väl kom fram på kvällarna ville jag bara sova och det blir lite bökigt att genomföra i tältet. Så när det skedde brukade det ske på morgnarna till något att tugga på och idealiskt med tillgång till en bänk att vräka upp alla grejer på för att få överblick.
Sen började dagens etapp med finväder för första gången sen Sollebrunn. Jag kämpade mig uppför Hallandsåsen och västerut på fina grusvägar, det gick lugnt och metodiskt utan stress med en lunchpaus vid en tom stuga.
Vädret höll i sig hela vägen till Ängelholm där ösregnet kom helt oväntat och jag fick pausa under taket till ännu en mack som bommat igen.
Lika bra för jag behövde ladda telefonen och vila lite. Nu var huvudet slut. Två dagar kvar.
Men jag hade bestämt mig för att orka iallafall fram till Helsingborg idag, sen kunde jag ta två kortare etapper om jag ville. Men idag var det Helsingborg som gällde. Punkt slut Forslind.
Jag satt i Ängelholm på ett centralt hotell ett par timmar och såg ut på vägen som färgats svart av vattnet. Helst ville jag hyra ett rum, stanna kvar för natten och vakna till strålande sol och frukostbuffé. "Orka göra rätt" malde i bakhuvudet och jag gick ut till cykeln för att plocka fram regnbyxorna. Det var bara ladda, sluta tänka och köra på i ovädret. Ändå var det en fin tur. Ängelholm är otroligt vackert med Rönne å som slingrar sig genom staden och de stora pilträden längs kanterna vars grenar precis når till vattenytan.
Tröttheten var svår att slåss mot genom den skånska landsbygden, även om jag försökte tänka att varje meter var närmare Helsingborg så gick det oundvikligt långsammare och långsammare ju mörkare det blev. Väl innanför kommungränsen hittade jag ett motel och satte mig i en busskur mittemot entrén, helt tom i skallen. Vägen var tom och omgavs på båda sidor av små pittoreska hus, jag kunde lika gärna ha befunnit mig i någon engelsk deckarserie. Det ihållande regnet gjorde det hela autentiskt.
En blå bläckpenna låg kvarglömd på träbänken som var placerad i busskuren, jag började pilla på den och kände hur skönt det var för benen att sitta stilla lite. Att gå runt lite i busskuren. Nu var jag faktiskt inom kommunen. Här fick jag ju faktiskt stanna, även om jag visste att det var lika bra att egentligen ta sista biten för morgondagens motivation.
När jag började frysa orkade jag inte plocka fram tjocktröjan utan fortsatte att cykla mekaniskt. Min kropp orkade mer än mitt huvud. Som att jag var tudelad och mentalt kände jag mig som en trulig femåring som inte ville mer, ville stanna i en vattenpöl. Men eftersom kroppen orkade fanns liksom inga påtagliga ursäkter och jag blev förbannad över det, över att behöva cykla sista biten in till Helsingborg.
Pappa ringde i en uppförsbacke för att säga godnatt, jag var arg och ledsen och ville åka hem. Helsingborg var faktiskt tillräckligt stort för att ha en tågstation med flera avgångar och skulle det vara så kunde jag väl skicka cykeln med bussgods norrut. Jag lämnade in min powerbank till telefonen på Scandic över natten, genomblöt inifrån, utifrån och rödögd passade jag inte in bland kavajer och klackskor.
- Men vadå, var ska du sova då?
Tjejen i receptionen hade håret uppsatt i en perfekt blond knut mitt på huvudet och såg inte ut att ha missat en ynka timme skönhetssömn den senaste veckan.
- Jag har tält. Alltså jag cyklar. Genom Sverige, norrifrån. Jag hämtar mobilen imorgon.
- Tältar?! Alltså. Du har aldrig varit i Helsingborg va? Jag skulle aldrig tälta här. Har du hört något om Helsingborg ens?!
"Nej, du skulle antagligen inte få för dig att cykla 250 mil ensam heller.." ville jag svara på det.
- Det går nog bra ska du se. Tack!
Sen slog jag upp tältet på andra sidan vägen, jag såg rätt in i en vitvarubutik och omgavs av större vägar på alla sidor samt hade 100 meter till entrén på Scandichotellet som var öppet 24/7. Det blir bra.
Imorgon.
Godmorgon LV6.
Google maps visade vägen till närmsta Statoil där jag åt frukost och drack dagens Celsius samt omorganiserade väskorna, något som varit lite svårt att få till i regnet de senaste dagarna. När jag väl kom fram på kvällarna ville jag bara sova och det blir lite bökigt att genomföra i tältet. Så när det skedde brukade det ske på morgnarna till något att tugga på och idealiskt med tillgång till en bänk att vräka upp alla grejer på för att få överblick.
Sen började dagens etapp med finväder för första gången sen Sollebrunn. Jag kämpade mig uppför Hallandsåsen och västerut på fina grusvägar, det gick lugnt och metodiskt utan stress med en lunchpaus vid en tom stuga.
Vädret höll i sig hela vägen till Ängelholm där ösregnet kom helt oväntat och jag fick pausa under taket till ännu en mack som bommat igen.
Lika bra för jag behövde ladda telefonen och vila lite. Nu var huvudet slut. Två dagar kvar.
Men jag hade bestämt mig för att orka iallafall fram till Helsingborg idag, sen kunde jag ta två kortare etapper om jag ville. Men idag var det Helsingborg som gällde. Punkt slut Forslind.
Jag satt i Ängelholm på ett centralt hotell ett par timmar och såg ut på vägen som färgats svart av vattnet. Helst ville jag hyra ett rum, stanna kvar för natten och vakna till strålande sol och frukostbuffé. "Orka göra rätt" malde i bakhuvudet och jag gick ut till cykeln för att plocka fram regnbyxorna. Det var bara ladda, sluta tänka och köra på i ovädret. Ändå var det en fin tur. Ängelholm är otroligt vackert med Rönne å som slingrar sig genom staden och de stora pilträden längs kanterna vars grenar precis når till vattenytan.
Tröttheten var svår att slåss mot genom den skånska landsbygden, även om jag försökte tänka att varje meter var närmare Helsingborg så gick det oundvikligt långsammare och långsammare ju mörkare det blev. Väl innanför kommungränsen hittade jag ett motel och satte mig i en busskur mittemot entrén, helt tom i skallen. Vägen var tom och omgavs på båda sidor av små pittoreska hus, jag kunde lika gärna ha befunnit mig i någon engelsk deckarserie. Det ihållande regnet gjorde det hela autentiskt.
En blå bläckpenna låg kvarglömd på träbänken som var placerad i busskuren, jag började pilla på den och kände hur skönt det var för benen att sitta stilla lite. Att gå runt lite i busskuren. Nu var jag faktiskt inom kommunen. Här fick jag ju faktiskt stanna, även om jag visste att det var lika bra att egentligen ta sista biten för morgondagens motivation.
När jag började frysa orkade jag inte plocka fram tjocktröjan utan fortsatte att cykla mekaniskt. Min kropp orkade mer än mitt huvud. Som att jag var tudelad och mentalt kände jag mig som en trulig femåring som inte ville mer, ville stanna i en vattenpöl. Men eftersom kroppen orkade fanns liksom inga påtagliga ursäkter och jag blev förbannad över det, över att behöva cykla sista biten in till Helsingborg.
Pappa ringde i en uppförsbacke för att säga godnatt, jag var arg och ledsen och ville åka hem. Helsingborg var faktiskt tillräckligt stort för att ha en tågstation med flera avgångar och skulle det vara så kunde jag väl skicka cykeln med bussgods norrut. Jag lämnade in min powerbank till telefonen på Scandic över natten, genomblöt inifrån, utifrån och rödögd passade jag inte in bland kavajer och klackskor.
- Men vadå, var ska du sova då?
Tjejen i receptionen hade håret uppsatt i en perfekt blond knut mitt på huvudet och såg inte ut att ha missat en ynka timme skönhetssömn den senaste veckan.
- Jag har tält. Alltså jag cyklar. Genom Sverige, norrifrån. Jag hämtar mobilen imorgon.
- Tältar?! Alltså. Du har aldrig varit i Helsingborg va? Jag skulle aldrig tälta här. Har du hört något om Helsingborg ens?!
"Nej, du skulle antagligen inte få för dig att cykla 250 mil ensam heller.." ville jag svara på det.
- Det går nog bra ska du se. Tack!
Sen slog jag upp tältet på andra sidan vägen, jag såg rätt in i en vitvarubutik och omgavs av större vägar på alla sidor samt hade 100 meter till entrén på Scandichotellet som var öppet 24/7. Det blir bra.
Imorgon.