Ludvika
En trött etapp påbörjades med två mil till Borlänge. Där tog jag lunch på Ikea, laddade powerbanken så gott jag kunde och bara vilade. Det blir segare nu mot slutet, kanske oundvikligt att bli bekväm också med så mycket pausmöjligheter. Från parkeringsfickor till mackar till faktiska samhällen att pausa i. Sista fyra milen till Ludvika gick ändå över förväntan när vägen var omlagd och mycket utför, en sträcka med vägarbete och lotsbil. Jag tänkte att jag varit med om samma sak utanför Skellefteå och prövade lyckan med att bara fortsätta framåt då vägen ändå såg hel ut. Cyklade förbi bilkön, fick plats mellan varningsskyltarna och slank igenom till vägen. Jag förstod ganska snabbt varför mittfältet var nertaget mellan de två filerna, det var som att gå på klister. Asfaltklistret klibbade i mina nya asics och på däcken där grus fäste fantastiskt bra sen.. Jag mötte en glad vägarbetare i neonoutfit.
"Blir ni jättearga nu när jag gick här ändå?"
"Haha, nejnej, men du blir lite klistrig, om du går över till andra sidan och följer efter lotsbilen är det bättre"
Sagt och gjort.
Jag skämdes en aning över att ha trotsat varningsskyltarna likt en envis femåring och tvingades sen bli omkörd av en jämnårig lotskille fyra gånger som sett mitt missöde från start. Han såg omåttligt glad ut för att köra lots.
I Ludvika lämnade jag in min powerbank på Statoil över natten, supertack, därefter letade jag upp badplatsen jag hittat via maps. Tänk att ibland kommer vi överens ändå.
Tre cyklar stod parkerade på den nyklippta gräsmattan vid stranden och på piren satt tre killar i gymnasieålder och fiskade. När de verkat ge upp frågade jag dem om de fått något och efter det hade jag supertrevligt sällskap i säkert en och en halv timma. Emil, Albin och Martin var locals med en hel del roliga frågor, vi pratade om det mesta från samer till skidåkning, när de smygfiskar där man egentligen inte får, legenden Jonasson med guldklockan och självklart Ludvikas stolthet ABB.
"Utan ABB, inget Ludvika" sa Martin och pekade på fabriksbyggnaden som lyste upp sjön med industrilampor i orangerosa nyanser.
Albin höll med mig om att spanska är det självklara valet i extraspråk och förklarade strategin hur man behåller en penna efter att ha lånat den av läraren trots pant på nycklarna. När han förklarade något ingående viftade han dessutom oroväckande mycket med kastspöet likt en pekpinne.
"Ska du med till Statoil och äta något?"
Jag kände att jag mer eller mindre redan gjort mitt där genom att låna ström över natten och tackade nej.
Men det blev en otroligt trevlig kväll, tack för det grabbar!
Jag kollade faktiskt in akvariet/naturrum dagen efter och tyckte mest synd om de stackars öringar som simmade runt i glastankarna.
Det är den bästa delen med att cykla runt såhär, jag vet inte hur en dag slutar förrän jag i stort sett ligger i sovsäcken.
"Om du ska blogga om oss måste du ju ha en bild"l
Självklart ska jag ha en bild.
