Lidköping
I Kinnekulle var mobilbatteriet påväg att ge upp och mitt vatten var slut, så smultronstället hantverksbyn i Hällekis fick bli rastplats. I ett kombinerat café-vandrarhem fick jag ladda telefonen och blev bjuden på lokalproducerad rabarberglass i strut. Ett gäng pigga pensionärer satt i ring på baksidans uteservering, någon spelade dragspel och en annan började lågmält prata om hur fruktansvärt det var, områdets stora orolighet; mordet på Lisa Holm.
Som mål för dagen hade jag egentligen satt Vårgårda, men i den tryckande hettan var det svårt att få fart på ekipaget och det var bra mycket skönare att hålla sig inomhus i den svala vandrarhemsmatsalen.
När jag ändå tog mig iväg fortsatte jag att följa Västgötaleden som är bland de finaste cykelvägarna jag rullat på(trots partier av grus..) så gick det ganska bra, vädret blev svalare och luften lättare att andas.
Fält, distraktionen av solnedgången i Vänern och en massa får att kika på ledde ändå till att Google maps användes och angav ett café strax framför mig, i en lada.
Jag, som de flesta andra, har hållit mig uppdaterad gällande fallet Lisa Holm och blev mer eller mindre chockad när jag insåg att ladorna 200 meter framför mig var precis de som florerat hysteriskt i media de senaste veckorna.
Det var hemskt att läsa om på nätet, det har varit berörande att se alla engagerade personer i olika former på sociala medier, Missing People.
Men att faktiskt vara på plats, att cykla den vägen Lisa aldrig fick åka hem igen och se polisavspärrningar runt ladan där hon hittades, det blev för mycket. Jag tog ganska snabbt beslutet att stanna i Lidköping, grät större delen av vägen in i stan och allt kändes så otroligt världsligt och oviktigt. Kunde inte låta bli att tänka på hennes familj, hennes vänner. Förbannad över orättvisan och att inte kunna göra något för att hjälpa, att en sjuttonårig tjej bragts om livet påväg hem från sitt jobb, helt utan anknytning till de som varit huvudmisstänkta.
Precis inne i staden blev jag ikappcyklad av ett glatt gäng semesterfirande grabbar som arbetade med hydraulik annars. Vi redde snabbt ut standardfrågorna "var, varför och hur" och en aning spaka och förvånade frågade de om jag skulle med till campingen där det vankades dans och diverse alkoholhaltiga drycker.
Absolut! En snabbsightseeing med porslinstillverkaren Rörstrand som höjdpunkt och average speed på 13km/h cyklade jag tryggt med till campingen. Albin skulle förbi seveneleven först bara, viktigt.
I cykeltights och kortärmad tröja trängdes jag med glada campingfolk som dansade till coverband "Jajamän, titta vad jag hitta på scenen"
Fick ändå tag på en ansvarig Peder som låste upp receptionen och sponsrade med campingplats helt gratis! Ariel fick, ännu i avsaknad av nytt lås, bo i ett garage i receptionshuset.
Så trots en orolig kväll till en början somnade jag tryggt placerad på tältområdet närmast sjön. Tusen tack till Kronocamping i Lidköping!

