Mitt Rosa Projekt

"Dagen jag når Göteborg" var det första jag tänkte när alarmet ringde. Snabbfrukost på cykelvägen medan jag höll på packa ihop tält och bära upp packning ur diket som varit min sovplats. Morgonpigga motionärer hälsade glatt och jag kunde inte låta bli att vara minst lika hurtig tillbaka en dag som denna.

Inget spektakulärt hände längs vägen annat än en parkbänkslunch i Gråbo city. Även om sträckan var en av de finaste (väg 190 längs Mjörn). Det var nog avsaknaden av det dramatiska som gjorde ankomsten så.. vardaglig. Som att jag alltid gjort det och alltid kommer att göra det, cykla leden in i Göteborg, skyltat till Kortedala och Partille, längs älven, förbi Ullevi där jag för lite mer än ett år sedan stod och sjöng mig hes i Converse till "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" och grät när Håkan tackade publiken för sin stora stund i livet.

Var är glädjeruset?

Det blev inget rus.
Det blev lunch på trottoaren utanför Statoil i city, en lunch som jag höll på bli utan pga förbannad fiskmåsmamma som vallade runt sin fluffiga oflygfärdiga unge i betongen. Jag hade ett par mil till att avverka innan låren fick vila, hela vägen till Kungsbacka där Richard och Victoria varit så snälla att låta mig övernatta. 

Hade precis beräknat att batteritiden skulle räcka när jag cyklade fel i Lindome och mobilen dog. Fick springa in på lokalt sushihak och ladda telefonen tillräckligt för att få fram en adress i Kungsbacka och skyndade mig sista biten för att inte anlända allt för sent. 

Efter dusch och lite cykelsnack hos paret Forsberg kom Andreas och Mimmi plockade upp mig för en picknick på hällarna i Hanhals. En picknick som pga regnet avslutades i Mimmis bil. Men no tears för herregud vad jag mådde bra och samtidigt är så ledsen över att dessa människor inte ingår i min vardag då avståndet är stort. Teatersnack, projekt och ideér. Kul att få umgås med dem och ett verkligt privilegium att få ha så fina kompisar! De lämnade av en trött men glädjefylld fröken Forslind på Kaprifolvägen den kvällen.