Det här är bara början

Helsingborg - Smygehuk, 12 mil 

För sex dagar sen trodde jag att jag tog den sista långa sträckan för resten av resan. Det var väl på sätt och vis sant eftersom den var på tretton mil och dagens sträcka var tolv, men inget jag räknat med då. De senaste dagarna var så tunga mentalt men då jag haft sporadisk kontakt med Jonathan som nådde udden ett par dagar tidigare och fick höra att han hade cyklat 20 mil i sträck för att komma fram, blev jag peppad nog att bestämma mig för att göra sista milen idag. Jag ville inte vakna i tält en dag till och vara påväg någonstans en enda dag till. Nu var det dags att komma fram.
 Jag kände inte efter så mycket och cyklade innan jag vaknat till ordentligt så när jag rullat två kilometer och regnet fortarande öste ner från kvällen innan stannade jag under en vägbro. Där ringde jag till lillasystern och storgrät om allt som var jobbigt för tillfället och fick peppning att fortsätta. Alternativ fanns inte, det visste jag också. Det är ändå skönt att hon kan säga till vad som gäller och vet vad jag kan ta i det läget fast jag låter ynklig. Älskade syster. Dessa mil är för dig, tänkte jag då. 
 Ingen annan skulle få veta, resten av mina nära och kära trodde att jag skulle stanna i Malmö för dagen och ta Smygehuk dagen därpå. För att motivera mig själv fantiserade jag under dagen kring hur de samtalen skulle te sig när jag skulle stå där på Sveriges sydligaste udde och delge min familj att "jag gjorde det".
 
Första stoppet blev Landskrona, där skulle ett Ica modell större letas upp och det skulle bli det sydligaste och sista Icat jag skulle stanna på innan jag cyklat genom Svea rike. Där skulle jag handla lunch och flygsnacks till dagen efter. Bara tanken på att jag antagligen skulle få sova inomhus under natten och dagen efter skulle lämna ifrån mig cykeln som specialbagage på Malmö Airport fick mig att glömma räkna kilometrar en stund. Varje meter blev en kilometer som blev en mil, hela tiden blev det kortare och nu påtagligt snabbt. Ikväll skulle det vara klart. 
 I Landskrona fanns det där stora Icat och utan att behöva cykla in i city. Regnet tilltog medan jag satt inomhus och åt färdiggrillad kyckling samtidigt som jag såg hur människor studsade mellan allt större vattenpölar på busshållplatserna utanför. Jag begränsade min paus och kortade av dagens peppsamtal med Erik för att skynda vidare, regnet verkade inte lugna ner sig men om jag ändå skulle få torka allt inomhus ikväll så spelade det ingen roll, allt kunde bli blött. Låt det regna på allt, låt det bara regna rakt igenom mig.
 Jag cyklade och uppdaterade hela tiden Matilda om hur många mil som var kvar, på så sätt såg jag också hur snabbt jag faktiskt tog mig framåt. Det var en makalös fart jag hade fått upp på ekipaget trots att jag glömt att anstränga mig. Neråt Malmö avtog regnet lite och jag färdades längs kustvägen och dyra villor i strandkanten, Sveriges framsida ligger helt klart åt det här hållet och med fint väder skulle det varit en perfekt fotoföljetong för vilken villatidning som helst. 
Blicken drogs per automatik till horisonten och långt framme i dimman som tonade ut övergången mellan hav och land såg jag suddiga konturer av Turning Torso. Jag stannade, pratade högt med mig själv och konstaterade flera gånger att jag såg Turning Torso. Jag såg delvis Öresundsbron. Men det var tydligt Turning Torso.
 Från berg och snö, myrar, älgmöten och Norrlands djupaste barrskog, till höga kusten, till ursprungsbyn för landets särpräglat röda stugfärg, till Ullevi, västkustens vackraste cykelväg och nu här. Allt kom i en enda stor flashback trots att jag omedvetet delat upp landet i två delar - En del före Söderhamn och en del efter Söderhamn. Jag tillät mig gråta och förstod i en hundradels sekund vad jag åstadkommit för mig sjäv innan jag fortsatte cykla i utkanten av Malmö och mot Rosengård. Vid ett bostadsområde med höghus stannade jag till för mellanmål och mötte en äldre dam med tillhörande hund. Vi hälsade och pratade lite, hon bad mig ta det försiktigt och önskade mig lycka till. 
 
I Svedala möttes jag av festande ungdomar, alla var påväg, någon ville låna min cykel och en annan förstod mitt syfte iom packningen och antagligen lyckades min entusiasm av att snart vara framme ändå lysa igenom tröttheten.

- Nu är det inte långt kvar!, skrek han efter mig.

Det var det minsann inte. Jag var så nervös så jag inte kunde äta min räksallad från Landskrona ordentligt.
Ugglarp och Anderslöv. Snart var det slut på väg. 
Jag smsade Jonathan om att jag skulle ta udden idag, att jag skulle komma fram. Han skickade hejarop tillbaka. 



Jag hade svårt att förlika mig med känslan när milen övergick till kilometrar. Vad håller jag på med? Vad händer sen? Vad har jag gjort?

Vem kommer jag att vara efteråt?

Det var en mödosam befrielse att möta Smygehuk, udden och mina egna förväntningar som jag byggt upp under fem veckor. Lättnaden och den fullkomliga genomäkta lyckan som skulle värma mig genom min person och skölja av alla problem jag någonsin haft. Från och med nu. Allt skulle bli bättre, lättare och fräschare med nya perspektiv och jag skulle vara förevigt stolt över min prestation.
 Det kanske säger sig självt att det inte riktigt blev så, jag var precis sammalika som när jag först startat, som när jag mött skogarna, långtradarna och städerna. Skillnaden var att här slutade alla osorterade nya egenskaper och upplevelser, ett enda stort trassel som skulle bearbetas ihop, läggas i egna tankar och kopplas med känslor.

Jag grät hejdlöst sista biten mellan småhusen, någon var ute på promenad med sin hund. Jag hulkade obegränsat när jag slutligen såg skylten och betedde mig som ett borderlinevrak med rödgråtet ansikte och ett leende som endast stoppades av mina öron. Sista tramptaget ut på kajen och jag fick för en sista gång kliva av cykeln på ett värdigt sätt för att placera den klyschigt mot skylten. Satte mig på marken, kände på gräset, klev upp, gick runt i cirklar i gruset och tog mig för huvudet. Är det ens rimligt att känna såhär? Folk gör bättre saker, större saker. Cyklar runt jorden, paddlar över Atlanten, seglar alla haven.
Det här är ingenting, egentligen. Egentligen.
 Jag trodde jag skulle gå sönder, på något sätt. Energi från någonstans inifrån skulle ut och jag ville springa, hoppa, men benen hade gjort sitt efter 250 mil och vek sig bara ner i den avgränsade gräsplätten där jag satt stilla.  
Mindes Lasses ord från Varberg: "Låt det kännas. Jag älskar och accepterar mig själv för att jag känner såhär"
 Jag kände mig oövervinnerlig, euforisk och besvärande tom på samma gång, tillät mig sparka jante i magen och kände mig som en fullständig hjälte, vilken jävla milstolpe jag klarat av med mig själv som enda konstanta umgänge.
Med huvudet mellan knäna ringde jag familjen, Erik och sa det jag själv tvekade på att jag någonsin skulle få säga:
"Jag gjorde det. Jag cyklade genom Sverige. Själv."

Jag fick sista platsen på stf's vandrarhem precis intill, allt föll på plats och var meningen. Jotack, jag vill ha frukostbuffé också.
 I min 90s säng för natten bokade jag flygbiljetter norrut till dagen efter och till flygplatsen skulle jag ta mig via något med motor.
Jag är klar, för nu.
 
 
Hjärtligt varmt tack till alla som följt mig på vägen, till alla som hälsat på mig genom landet, som med glada tillrop och lyckönskningar helhjärtat brytt sig, alla som på något sätt varit oroliga, gett mig vägtips, eller bara hejat. Till alla er som bidragit med slantar till insamlingen, smått som stort och en och flera gånger. Jag vill tacka ByBike i Umeå för fantastisk service och en toppcykel, samt tack till Cykloteket i Stockholm!

Speciella tack till er som helt tveklöst öppnat både era hem och liv och gett plats för mig en kort stund, evigt tacksam för att den här sommaren få ha känt sån värme och delaktighet med människor jag annars aldrig skulle ha träffat på. Taina och Ove, Michael, Gösta och Pia, Lennart och Carina med vänner, Janne och Marie samt Lars i Varberg. Ni gav mig mer än vad jag kunnat förvänta mig av detta äventyr och dessa stunder kommer att både trösta och värma en lång tid framöver. Tackar Emil, Albin och Martin i Ludvika, Lena i Mariestad, Peder på Kronocamping, ni som bjöd på fantastisk rabarberglass i Kinnekulle, grabbarna med hydrualikjobbet som bjöd på dans i Lidköping. Grand Arctic Hotel i Överkalix som lät mig låna relaxavdelningen för att duscha, samt Scandic i Ö-vik som lånade mig dusch helt ofrågat. 
Varmaste tack till vännerna: John som gjorde fiskgryta i världsklass mitt i natten, Anton som gav mig ett gott skratt med en karta mitt i natten och en säng jag kunde sova på tvären i, samt teaterfamiljen Richard, Victoria och Charlie som stod för både sovplats och gedigen frukost! Helene och Janne som lånade mig sitt hus i Piteå! Och såklart cykelkumpanen Jonathan, för inspiration och förståelse när det som mest behövdes.

Tack också såklart till min familj, mina vänner och Erik för viktiga samtal, peppiga sms, meddelanden på diverse sociala medier och delningar. Med och utan täckning har ni hjälpt mig mil efter mil att orka, från idé till första biljettbokningen till genomförande. Ni är de bästa jag kunnat ha med mig genom detta. Älskar er!


Allmänt | |
Upp