Mitt Rosa Projekt

Backarna var många, regnet har hängt i luften och jag har sovit i skogen vid vägen då det varit glest med samhällen. Tills jag kom fram till Muodoslompolo, en by där jag räknat med att både kunna handla och ladda telefonen. Men gud sade att söndag var vilodag och den enda lilla lanthandel jag sett på tio mil var därav stängd. Tio mil kvar till Pajala, en sträcka jag tänkte försöka korta av med max tre mil till samma dag. Mobilen var död och jag skulle inte nå samhället samma dygn - mamma skulle med andra ord oroa sig allt för mycket. Jag tog till sista utvägen och fick knacka dörr helt enkelt för att ladda några procent och kunna ringa hem och tala om läget.

En man öppnade och bad mig komma in, pekade på ett uttag och visade att jag kunde sätta mig på kökssoffan. I köket var hans fru i full färd med att göra middag. 

"Ja, du får också äta!" 

De frågade vad jag gjorde och jag berättade om projektet, varför och hur långt jag cyklat. 

 Taina hade haft bröstcancer och opererats för ett år sedan. Hon berättade även att elva av hennes vänner varit drabbade, men att det gått bra så hon hade många runt sig att prata med och stötta sig mot utöver Ove.

 Fläskkarré, mandelpotatis, grönsaker, sås och bröd dukades fram. Lyx och flärd för mig som bott i tält och levt på gaskök sen ankomsten. Till efterrätt blev det försenad nationaldagstårta, hembakad såklart. 

 De pratade varmt om Göteborg där deras barn bor, "Ove gillar framförallt hur de ropar ut hållplatserna i spårvagnar och bussar!" berättade Taina och vi skrattade alla tre. Efter maten tyckte Ove att jag skulle ringa min mamma från deras hemtelefon för att spara på mobilbatteriet. Därefter fick jag skriva i deras gästbok, det var långt fler än jag längs vägen som tidigare haft turen att hamna i deras gästvänlighet. 

Människor med olika mål och behov. Någon hade behövt vatten, någon hade varit magsjuk och en tredje hade varit på genomresa till Åland. 

Innan jag tog på mig jackan frågade de om jag inte skulle stanna för natten då vädret såg ostadigt ut, men eftersom jag ville nå Pajala dagen efter behövde jag avsluta med tre mil innan jag kunde slå läger, så jag fick tacka för mig och gå. Båda följde med ut, kände på cykel och packning. Ove godkände, tyckte däcken kändes välpumpade. Taina fick mig att lova att återkomma om jag har vägarna förbi.

På kvällen somnade jag gott med mätt mage och glädjen över mötet. Det hade jag inte tänkt när jag vaknade den dagen. 

Vilken tur jag hade att lanthandeln var stängd ändå.

Taina och Ove, nu när ni fick bloggadressen och kanske läser detta: Jag önskar er allt gott och lovar att hälsa på när jag har vägarna förbi!

Tack för maten!