Sunnansjö

Jag visste att jag inte skulle hinna fram till Ö-vik och var väl lite less över det redan. Då small bakdäcket som pumpats upp dagen innan. Trycket och packningen höll bara för en dagsetapp innan det blev för mycket för slangen. Jag var hungrig och trött och hade inte det minsta lust att packa av cykeln för slangbyte, men ensam i obygden så är det bara att orka göra rätt. 
 Jag letade fram en bra gräsmatta vid ett par postlådor och jag hade väl i princip hunnit vända på cykeln innan en man knackade mig på axeln. Gösta bodde i huset över vägen och var mycket mån om att hjälpa till. "Det kan bli kul det här!" sa han.
När min nödpump dessutom visade sig vara trasig hade Gösta en kompressor i ladan som löste luft snabbt ändå. Jag fick låna ett uttag för att ladda telefonen som lagt av samtidigt som Pia gjorde smörgås med västerbottensost och varnade mig om E4an. 
 När ny slang var ordnad och uppumpad ringde Göstas mobil, hans son i granngården hade sett mig och tyckte jag skulle komma ner till dem på lite midsommarfirande. Sagt och gjort tackade jag Gösta och Pia för gästvänligheten och vandrade vidare mot en stor röd villa mitt ute på ett fält. 
 Ett glatt gäng i ett tillhörande lusthus välkomnade mig och ställde frågor om allt och ingenting. Vi pratade jakt, resor, cyklar och sammanhållning på landsbygden. 
 Carina värmde mat till mig och de andra som redan ätit skickade runt tallrikar med sill, lax och potatis från alla håll. Jag stortrivdes och kände mig så väl omhändertagen. Lennart, Carinas man, visade mig duschen och lånade mig deras dotters rum. "Så får du sova i en säng inatt!" Jag var inte sen att tacka ja till det då jag ändå inte skulle hinna fram och sömn är bristvara. 

Fantastiska människor slutar inte förvåna mig i dessa små samhällen. I städer är det många som undrar, kollar snett men säger inget. Frågar inte. Jag tycker ändå jag ser ganska harmlös ut.
I byarna kommer folk fram utan vidare, man pratar som om man kände varandra från början.
 Jag fick en bättre vägbeskrivning än kartan att leta mig fram efter dagen därpå. "Sov så länge du vill!" sa Carina innan vi lade oss. Jag sov och sov så otroligt skönt den natten, ljuset över åkern påminde om sommarnätter i Hälsingland och jag kände mig hemma. Kände mig väldigt lycklig över att få träffa såna människor, få se så fina miljöer som vi har i det här landet. Bara dagar kvar till Söderhamn.
Lennart hade dukat fram frukost när jag kom ner på morgonen och jag kände mig lite som Rasmus på luffen i det stora köket med kamin och kökssoffa.

Morgonen såg ut att lova finväder, hela skaran stod på gården och sa hejdå när jag gick grusvägen över fältet och begav mig mot Ö-vik. 

"Nu får du ringa om det är något, vi kommer på en gång inom tio mil" 

Tack för allt, den här midsommaren lär jag aldrig glömma. 



| |
Upp