Mitt Rosa Projekt

 Jag klev av bussen i Kilpisjärvi och omgavs av snö och fjäll samt sjön där båten till treriksröset i vanliga fall går. Jag var den första att starta från Kilpisjärvi i år, vilket jag kan förstå. Fick nämligen avstå att se treriksröset pga snö och is. Om jag inte hade lust att skida två mil tur och retur? 

Bilder från nordens motsvarighet till vilda västern. Vida vyer, vilsna renar och 50 nyanser av brunt kan man säga.

De krånglar inte till det så mycket med tidtabeller och länstrafiksreklam i Finland. Här går det en buss. Punkt.

Efter första 19 kilometrarna bröt jag ihop. Inte för att det var jobbigt varken fysiskt eller psykiskt, utan för att det först då blev verkligt vad jag påbörjat. Vad lycklig jag är som har möjligheten att få uppleva allt detta och vad stolt jag är över mig själv som tagit mig hit. Inte till destinationen i sig utan jag som person.

 Att jag känner mig lugn och trygg i situationen trots att jag inte har någon aning om hur kommande dag ser ut och tidigare varit som nordligast i Luleå.

Jag jämförde frihetskänslan med pengar och tyckte det här slog högre än det pengar kan förmå. Fick då en kommentar om att jag haft för lite och kunde inte släppa det idag. I fem mil har jag funderat men kommer fram till samma svar.

Skulle jag få välja mellan en miljon och aldrig få göra den här resan själv eller tvärtom, så hade jag valt cyklingen alla dagar i veckan. 

Men det är ju bara min åsikt.

Godnatt!